”Tornet mitt i världen, huset mitt i byn” Barösunds Ungdomsförening 100 år 1902-2002Tornet mitt i världen, huset mitt i bynJohan von Bonsdorff 14.1.2002Vid dessa klippor,vid dessa stenblock i det stora havetär världen förtöjd,just här är detsom allting begynneroch här är det som allting slutar,härifrån utgår de tusentals trådarnaoch till denna punkt på havets väldiga buk kommer de tillbakaGunnar HoydalMitt i byn är kyrkans plats. Så är det av hävd. Det vet alla.Det fanns alltså ingen anledning till förvåning när främlingen, på väg västerut mot Hycklesund ombord på Ruriks båt, pekade på tornet och frågade:- Är det kyrkan? Föga kunde han veta att i Barösund är det ungdomsföreningens hus med sitt fantasieggande torn som intagit hedersplatsen mitt i byn. Torn är såväl landmärken som utsiktspunkter. William Heinesen, årsbarn med 1900-talet och en stor diktare från Färöarna i likhet med Gunnar Hoydal, som är nästan ett halvsekel yngre, skriver i en av sina berättelser om ”Fyrtornet vid världens ände”. I själva verket ansåg Willian att Färöarna, försåvitt det kom an på honom, utgjorde världens navel. Kyrktornet på Tinganes i gamla Tórshavn stod följaktligen stadigt mitt i världen.Tornet i Barösund – står inte också det mitt i världen för den, vars värld, oberoende vart ödet en för, är ”förtöjd vid dessa klippor”? Solbelysta, som seglaren Malmsten och sommarbarösundaren ser dem, stormpiskade men också rogivande, till och med bördiga. Artur Grönberg på Bjurs i sin bok om Barösund från 1924: ”Det härliga Barösund, med rätta kallat skärgårdens pärla, med sina för sommarvillabosättning särskilt ägnade vidsträckta ständer, sina hundratals holmar och skär, sin väna inre skärgård med sitt för fruktodling särdeles lämpliga klimat, sin vilda storslagna yttre skärgård…”Det har genom tiderna alltid funnits de, som sett Barösund som en avsides belägen utkant. ”Skäribolet” talade man i tiden om uppe i kyrkbyn och lät förstå att där funnes skäl att misstänka strandröveri. Till det är att säga, att det för all del var genom Barösund som sjöfart och kulturutbyte rörde sig mellan Väst och Öst i Europa: Sedan medeltiden gick ”Skips och Skütüleden emillan Süerige och Russlandh” fram genom Sundet. För den som var destinerad till hansestaden Reval var det hög tid att slå ut över havet på höjden av Barö och Orslandet, kallat Horinsare i det medeltida s.k. danska itinerariet, en ruttbeskrivning över sjövägen från Danmark till Ryssland.Öbor och skäribor har i alla tider, till skillnad från fastlandsbor, vetat att havet inte skiljer åt, utan förenar. Här har mänskor slagit sig ned redan på sten- och bronsåldern, fast bosättning torde ha funnits gott om på medeltiden och noggranna förteckningar över hemman och hemmansägare från 1500-talet. Härifrån har man seglat med ved och varor till storstäderna Stockholm och Reval.Befolkningen har ökat och minskat i takt med ofärdsår och fredliga tider. I modern tid var befolkningen stor strax efter senaste krig, då en tiondel av Finlands folk skulle få nya boplatser. Idag rör sif den bofasta befolkningen omkring 130 personer och den har hållits på den nivån i flera år. Otänkbart är inte att utvecklingen vänder med förbättrade kommunikationer och möjligheter till distansarbete.Men alltid har man inte kunnat räkna med förståelse för skärgårdsboendet från fastlandssidan. Ett exempel på detta är det s.k. Bergvallaprojektet, särskilt aktuellt i övergången från 1980- till 1990-talet. Då kommunen inköpt Bergvallaområdet på Barö, tog Barösunds ungdomsförening i samarbete med en bank initiativ till ett hyresbostadsprojekt för äldre utskärsbor, som med tiden fick svårt att klara sej på egen hand i de hårdare förhållandena i den yttre skärgården. Avsikten var att bilda någon form av fastighetsaktiebolag. Det skull ju helst vara närhet till stranden, ärman barösundsbo ska man nog kunna se lite vatten från hemfönstret, säger Erik Holmberg, som var ordförande för BUF vid den tiden. Kommunen hade emellertid andra säljplaner, som man trodde skulle ge stora inkomster. Av de projekten blev det ingenting, men inte heller ungdomsföreningens Bergvalla-projekt kunde förverkligas. Saken dyker upp i alla fall upp i diskussionerna år efter år.- Någon dragkamp mellan Barösund och kyrkbyn kan man väl inte tala om, men visst har man någon gång här ute känslan av att fastlandsborna inte riktigt förstår sig på skärgårdens särproblem, säger Erik. En gång lär det ha funnits ett färdigskrivet papper med ett beslut i barösundsområdet, att om man åter en gång får mothugg i någon kommunal fråga, så gör vi en framställan att området skall anslutas till Ekenäs. Men det behövdes aldrig. Här ute har vi nog haft en unik sammanhållning, nästan oberoende av politiska uppfattningar. Det har sällan häng att en barösundare, som ställt upp i kommunalvalet, inte blivit invald.Wallhalla, huset mitt i byn har varit en central faktor i sammanhållningen, i generation efter generation. – Det var ju föräldrarna som tog en med när man var riktigt liten, på fester och skidtävlingar och sånt, berättar Lena Björklöf. Sen kom det en tid då det inte var så lockande, det var andra riktningar som var mer intressanta, Karis, Ekenäs, mindre kanske kyrkbyn. Men så vände det igen och det fanns ett och annat att göra på Wallhalla, man kunde träffa vänner och spela spel. Lena, liksom sannolikt många andra unga barösundsbor, vill gärna bo någon annanstans en tid, inte enbart under studietiden. Men tanken att lämna Barösund för gott har inte tagit form. Och för Stina Holmström var saken helt klar, trots några studieår i Helsingfors: Hem till Barösund!Där står huset kvar mitt i byn, tornet mitt i världen. Det har överlevt krisen – det blir kanske aldrig mer sådana stormiga och debattglada samlingar som när andelshandeln höll årsstämma på Wallhalla. Men nya uppgifter väntar måhända, med en ny befolkningsutveckling som förenar gammalt och nytt, slår en bro från dem som byggde huset till dem som kanske i framtiden bygger nytt i denna undersköna skärgård.

Så ligger världen trygg,    förtöjd vid dessa älskade klippor,    och så har den legat    så långt bak i tiden som de gamle minns.    Men givetvis finns risken    att påfrestningen blir för stor,    att navelbardunerna brister,    och världen far vind för våg…    Klipporna skulle bli kvar där de ligger,    men det är klart    att det vore en högst allvarlig sak    för världen.
    Gunnar Hoydal

Ur ”Långt bortifrån”, Med Färöarna i hjärtat (1992m original i Hús úr ljóði,1984